Jag minns min rädsla, min panik, mina tårar i förtvivlan över vad som skulle hända när jag steg innanför tröskeln.
Dem dagarna jag skrek men ingen visste varför... Jag föll men ingen såg... allt dem kom åt var att jag var olik
dem andra i klassen. Jag var "speciell"... men då visste jag inte vad det ordet innebörde.
Ingen sa något, alla spelade med i spelet. i ett spel utan regler eller gränser. Ett evighet spel men som kunde sluta hur som helst. Fast jag skrek så var de ingen som fattade. Ingen som såg, ingen som visste.
(jag var inte som alla andra) det visste jag. Jag var utanför. Dels mina svårigheter som gjorde att jag inte klarade
av sociala samanhangs spel. Jag kunde inte arbeta i grupp, kraven var för höga smärtan var för stor.
Men ingen. ingen visste vad min rädsla innebar att ta steget innanför tröskeln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar